Vaktlar

En vaktelkyckling är bra liten (lite större än en tummnagel) när den kommer till världen. De tuffaste kycklingarna brukar titta sig nyfiket runt, och krypa iväg från sin mamma på egna äventyr. Denna äventyrslystnad brukar sluta väldigt illa, eftersom de kan krypa in överallt och inte alltid hittar tillbaka till sin mamma. När jag ser dessa små liv krypa omkring i en bur, som ändå är ett avgränsat område, kan jag inte annat än undra över hur dem klarar sig i det vilda.

Dessa tre äventyrare hittade vi innan det blev för sent för att rädda dem. Vi satte dem i en bytta och ställde dem i solen. Så snart ungarna hade fått upp värmen, började de krypa omkring och pipa efter sin mamma. Vi förstod att vi måste sätta kycklingarna och mamman i en lite mindre bur, för att begränsa utrymmet, så att mamma och kycklingar skulle hitta varandra. Har man en fågeluppfödning i en större skala, kan man föda upp kycklingar i en mindre "behållare", med en värmelampa, så att alla överlever. Vi har dock ingen större uppfödning, och låter naturen ha sin gång.

En vuxen vaktel är ett charmigt djur. Hanen försöker locka till sig en hona med ett galande som nästan verkar för enormt för den lilla kropp den besitter. Har man flygande fåglar i buren blir en vaktel en behjälplig damsugare, de glufsar nämligen gärna i sig alla frön som kommer på marken, så ingenting kommer till spilla.